Men släpp fånen...
Jag försöker låta bli allt jag kan. För jag vill ju egentligen inte, men ändå kan jag inte låta bli. En inlärd tics utan återvändo. Eller finns det en återvändo?
Kommer det en tid där jag lyssnar på radio i bilen igen, en tid där jag promenerar på Östra Hamngatan och tittar upp på byggnaderna, en tid då jag lämnar huset utan möjligheten att kommunicera med någon, utan att vara tillgänglig och nåbar för mail eller handlingslista? Kommer det en tid där jag avnjuter en lunch med kollegor utan att tummen far fram över en skärm, en tid då tempot sänks, pulsen sänks och behovet att vara effektiv minskar?
Det är upp till mig. Och dig. Släpp fånen, låt telefonen stanna hemma, gå ut och se dig omkring. Höj blicken.