Jag är mig lik

 
Tjugo år har passerat och jag har precis konstaterat att jag är mig lik.

Det sa iallafall en fotbollskompis pappa när vi möttes häromdagen. Grymt, tack för den!

Och det sa dessutom en barndomsväns mamma på stan idag. Hm, är det bara i föräldrarnas ögon?

Och efter en dryg timmes babbel med en annan vän från förr så vred jag successivt tillbaka min dialekt 20 år. Undrar hur jag lät?

Och på vägen därifrån höll jag på att fälla mig själv för att undvika en A-brunn. Märkligt, kan någon förklara för mig varför en A-brunn fortfarande känns som ett omen?

Jag är mig lik iallafall. Skön känsla i åldersångestens tider.