Ålderstecken
Jag har hela mitt liv brottats med frustrationen att som tjej bli tagen på allvar på jobbet. För varje år som adderats mitt liv så har jag klivit framåt i sammanhang och bokstavligen längtat efter att bli äldre och äldre och äldre. Jag har blivit överlycklig över att bli tagen för en högre ålder, blivit sur för det motsatta men samtidigt undrat när det ska vända. När kommer jag att bli glad över att bli tagen för att vara yngre?
Jag är där nu.
Jag har passerat 40, är nu 42, och är fortfarande stolt över min ålder och numera livserfarenhet men har denna höst glatt njutit av att höra att jag ser ut som 35!
Jag konstarerar att jag fått svar på min livsfundering men inser dessutom att med insikt och kunskap följer andra mindre gynnsamma delar:
1. Jag har svårt att ställa in synen för att ta ut en sticka i mitt barns finger
2. Jag tappar känseln i vänsterhanden när jag håller paddan för att skriva det här inlägget
3. Jag har bokat frissan för att för första gången färga mina silverstrån i luggen
4. Jag köpte hela creme-kitet efter senaste ansiktsbehandlingen på Hagabadet
5. Jag har förskräckt konstaterat att min hals börjar bli sladdrig och...
6. Jag tappar känseln i fötterna när jag sitter på golvet och städar upp barnens lego
Är det konstigt att jag vill höra att jag fortfarande ser ut som 35?