Flykten från Alcatraz
När tempot är för högt och jag är sugen på en paus så utvärderar jag alternativen:
1. sjukskriva mig
2. vabba, visst har 5-åringen feber?
3. semester, inofficiell med barnen fortsatt placerade i omsorg
4. escapebaby nr 3
Jag brottas med alternativen och samvetet. Hårt slitande yrkesverksam karriärsmamma vill bara ha en paus, lite egen tid, för att träna, ta en kaffe i ett tomt tyst hus, lyssna på musik och kanske äntligen efter 7 års småbarnstid ta fram målargrejerna och måla den där tavlan som finns lagrad i minnet. Men alternativen är få:
1. jag kan inte sjukskriva mig, en grå geggamojja skulle lägga sig över samvetet och jag skulle ändå förväntas svara på några mail och samtal. Dessutom gör det, auch, jätteont i plånboken.
2. Vabba, då måste ju någon liten parvel vara hemma? Det var ju inte meningen.
3. Semester, tilltalande, men då får jag hålla mig i huset eller smyga ut för att inte bli avslöjad av barnomsorgen. Inte heller här en fullt ut njutbar situation.
4. Escapebaby nr 3. Det enda i samhället som rättfärdigar en paus, en graviditet, ett mödraskap där jag drunknar i ledig tid och bara kastar mig in i hushåll, barn och egen tid (när barn sover). Men jag vill ju inte. Jag är klar med förökning och brottas dagligen med att räcka till för två.
Finns det verkligen inte något sätt för en hårt slitande yrkesverksam karriärsmamma att ta en paus och fly, bara för en dag? Det är lika svårt som Flykten från Alcatraz.