Idag drar jag ner gardinen
Vabbar på förmiddagen men blir avlöst av sambo vid lunch. När jag sätter mig i bilen drabbas jag av samveteschocken när jag inser att min förmiddag snarare handlat om att hantera akuta mail än att mysa med de sjuka barnen. Hur kan jag prioritera så här?
Men jag kör, sen till eftermiddagens möte, och har ambitionen att lösa två problemsamtal på vägen till jobbet. Jag hinner bara det ena.
Till slut är jag där jag förväntas vara.
Efter åtskilliga timmar är mötet och normaldagen slut och jag dundrar igenom mailen för att fånga det mest akuta. Emporia har utrymts.
Jag är sen hem eftersom jag lovat lägga barnen efter två kvällar borta, tar mina kryckor (brutna fotben), hoppar ut i regnig höststorm, ringer mina medarbetare på Emporia för att kolla status, undviker blöta höstlöv och når till slut min bil. Så himla kyligt.
Klarar ytterligare av ett dåligt samvete i bilen och sladdar in hemma, fullt laddad för att läsa läxa, lägga barn och rensa undan inför städningen imorgon.
Nu sover barnen. Nu gör jag inget mer än bara är. Nu drar jag ner gardinen för min dag.