Kollektivt grönt är skönt
Grönt är skönt. Därför såg jag verkligen fram emot dagarna utan min tjänstebil. Jag skulle sätta mig på tåg och buss, låta mig transporteras genom sommarkvällen och bara njuta.
"Du låter som en kunglighet, det där är vad vi dödliga gör varje dag" sa en rak kollega med glimten i ögat. "Hehe" sa jag, fullt medveten om mina knasiga tankar.
Jag lovade mig själv att inte plocka upp telefonen och därmed missa allt underbart som passerade utanför utan verkligen titta ut genom fönstret och njuta.
Det höll en resa, en futtig resa och sen tog den förbenade telefonen över. Jag var fast så till den grad att jag missade att hoppa av tåget, hamnade långt hemifrån, barnvakt fick sättas in och partner agera taxi. Men jag njöt ändå. Shit happens.
Så var det dags igen. Premiär på nya jobbet och tjänstebil skulle hämtas ut första dagen. Kvällen innan var det full app-koncentration för att luska ut vilken buss som skulle passas för att inte bli sen. Tjugo minuter mellan avgångarna betydde att allt måste satsas på en häst.
Då får man inte försova sig. Men det gjorde jag. Fullt ös och halvspringande kom jag fram till hållplatsen. Läser förskräckt på tidtabellsskylten att nästa buss kommer först om 25 minuter! Oh no!
"Har de bytt till sommartabell?" Flämtar jag stressat till 20-åringen som sitter och väntar, men tänker samtidigt att det måste ju appen vara uppdaterad med.
"Den kommer 7.36, det står det iallafall" säger hon coollugnt och jag funderar. Står var? Men inser snabbt att analog tidtabell inte existerar för 20-åringar och appen säger ju något annat.
Bussen kom 7.36 som den skulle, jag njöt av turen men med en stickande känsla av Old fashion av att ha förlitat mig mer på en svårläst analog skylt än en digital pedagogisk app.
Men grönt är iallafall skönt.